Asfalt..
Ibland önskar jag att jag var en härlig praktfull sommaräng, mitt uppe i sin fulla prakt. Jag vet att jag siktar alldeles för högt när jag tänker så. Visst finns det många vackra sommarängar bland oss. Jag är inte en utav dem. Jag är asfalt. Grå och trist. Hård och skrovlig. Ful.
Allt är bättre än att vara asfalt. En sammansatt massa som måste plattas till ordentligt för att den ska passa in.
En dag är det min tur.
Även de vackraste blommor är starka nog att växa genom asfalt.
Kommentarer
Trackback
